Ni vet när man har somnat i soffan/sängen fast man inte har borstat tänderna. Först funderar man på vad man har ätit och hur vida man verkligen måste borsta tänderna. Känner man att man har ätit 173 st djungelvrål kanske man ska överväga att släpa sig själv till badrummet och köra en liten tandtvätt. Om man inte känner att ens tänder just i detta nu håller på att frätas sönder kanske man helt enkelt struntar i det. Det jag ska berätta om nu har ingenting med det jag just berättade att göra, förutom att vi fortfarande är inne på kategorin tänder. Kom precis ut ur duschen och tänkte att jag borstar tänderna på en gång så har jag det gjort. Sen kom jag på att det är en jävligt smart metod mot småätandet som tydligen enligt statistik förekommer kl. 15.23, men jag anser att det är sent på kvällen, iallafall för mig. Borstar jag då tänderna vid 8 så kommer jag inte äta någonting smaskigt, eller något äckligt, eller något nyttigt, på hela kvällen. Det är så inte värt att ta en godisbit och sen behöva borsta tänderna igen. Ska börja att borsta tänderna direkt efter middagen så kanske mitt småätande avtar. Jag är en avdankad kak-narkoman som dock har påbörjat vägen tillbaka till det kak-fria Sverige avsevärt. Det gör det inte lättare när det kommer nya kak-reklamer lika ofta som jag byter trosor, ca 3 ggr i veckan.

The day we've all been waiting for is finally here! Ni har säkert inte en aning om vad jag pratar om. Men jag har väntat, och väntat, sett repris efter repris i hopp om att det någongång kommer en ny säsong igen, vilket det oftast gör. Ett program fyllt av lycka, sorg, vinnarinstink, catfights och jävligt  balla verk. Uppdrag utan dess like där det omöjliga görs möjligt, där haute couture föds, där drömmar krossas och förverkligas. Programledaren är Heidi Klum med gästdomarna Nina Garcia och Michael Kors. Om ni inte har listat ut det ännu får ni inte vara med på min lista över "människor värda att umgås med", eller så får ni det för jag inte klarar mig utan er. Men det är kul att låtsas vara den där tjejen som klarar sig själv för en stund. Programmet jag talar om är såklart, solklart, givetvis Project Runway. Blir alldeles varm bara av tanken på det. Det är ett riktigt mysprogram och jag som är in love with kläder kan bara inte inte skita i att kolla på det. Och den sjukaste tajmingen också, våra måndagsträningar är schlut och Project börjar idag. Det måste vara ödet.

Och älskade Tim Gunn. Han är en sådan lärare man skulle vilja ha i sitt huvudämne. En riktig mysgubbe! En dag kommer jag vara där i en klänning gjord av äggskal med ett strutsägg på huvudet och transplanterade fågelfötter, blir jag inte antagen då kan jag ju iallfall sitta på grenar och släppa en jäkel på Michael Kors.

Jag och "träning" förlovade oss när jag var en bumling, alltså 5 år gammal för er som inte redan förstod det. Fast då var det ju boll-lek som gällde. Det var lika populärt för barn då som hamstermössan är för alla nu. Men det var väl då allt började i guess. Sen började jag på fotboll när jag var 6 och innebandy när jag var 8. Jag har aldrig varit en träningsnarkoman, inte en sån som jag anser att en träningnarkoman är. För mig innebär det att träna för att man vill bli biffig eller för att hålla sig fit. Jag tränar för att det är det bästa jag vet, inte för att hålla mig smal och smärt. Jag hatar att gymma och jag hatar att gå ut och springa så det är ju det där fjantiga att springa efter en boll som får mig att fortsätta. Jag spyr när det är fys men mår självklart jävligt bra efteråt. När jag slutar med innebandy kommer jag garanterat sluta bry mig överhuvudtaget och inte orka ta tag träningen på egen hand. Så antingen kommer jag hamna på schemalagda friskis&svettispass eller bli medsläpad av min pojkvän och mina förhoppningsvis ihärdiga vänner. Med detta sagt kommer jag fortsätta med innebandyn tills mina fötter är så vätskefyllda på grund av min ålder att jag inte får på mig skorna. Eller fan, jag kör i strumpor. Jag kommer fortsätta tills mina leder är så slitna att jag inte kan greppa klubban. Eller fan, jag tejpar fast händerna i skaftet. Jag kommer fortsätta tills jag inte kan stå på mina bara ben. Eller fan, jag startar upp rullstolsbandy. Jag kommer fortsätta tills jag dör helt enkelt.

 

Jag har ju varit i hela världen så blir svårt att välja ut en. Pyramiderna i Egypten, Gullfossvattenfallet på Island, Walk Of Fame i Hollywood, vid den 12 m höga Buddhan i Thailand, Van Gogh muséet i Holland, Berlinmuren i Tyskland, Eiffeltornet i Frankrike, Frihetsgudinnan i New York. Ni förstår, listan kan göras lång! Men vi stannar där för jag tycker inte om att ljuga mer än vad som är nödvändigt. Har ingen favoritplats, som vanligt vet jag inte ens varför jag tog med den i listan! Och nu är det superdupersynd för nu är min lista slut, så kom med nya förslag mina kära läsare. Kommer självklart inte kunna få med alla era förslag för det är ju så ofantligt många, men ska försöka få med dem jag kan :)

Jag får väl börja redan nu. Dag 17 - Vad skrattar jag åt?

"Vad skrattar jag inte åt?" Borde den egentligen heta men blir ju inte lika roligt att skriva då. Jag skrattar väldigt mycket åt mina vänner som är bra på att dra jävligt kassa skämt, som passar mig. Jag skrattar åt min pojkvän som bara är sådär busknasig som man kan bli, thihihi! Nej men han är underbar och vet när och hur han ska få mig att skratta. Jag älskar när vi ligger i sängen och ser på tv och det kommer en uppiggande låt på någon överdriven reklam. Då börjar vi alltid vicka på rumpan samtidigt till musiken. Jag skrattar åt Rodney i Big Brother som kryper runt på sina bara knän. Jag skrattar åt folk som ramlar eller trillar, men jag har samvete nog att titta om det gick bra först, sen skrattar jag! Jag skrattar åt min tränares dåliga skämt. Eller vänta.. det är ju det jag inte skrattar åt, blir lätt att man blandar ihop saker och ting. Jag skrattar åt Scrubs, 2 1/2 men, Modern Family, Parlamentet, AnaGina, Jeff Dunham, David Batra & Solsidan. Jag skrattar åt mig själv eller åt ingenting. Livet är till för att skratta åt, för hela livet är ju ett skämt, egentligen. Här går vi runt som små figurer i ett jävla dataspel och ska avgöra vilken framtid vi kommer att ha. Vi ska passa in överallt, se ut på ett visst sätt, beté oss på ett visst sett och samtidigt ha tid att göra allt som man ska hinna göra innan man går bort. Vi ska gå i skolan, jobba, utbilda oss, skaffa livspartner, skaffa barn, skaffa hus, skaffa hund, skaffa volvo, skaffa barnbarn och under tiden ska vi ha en karriär och tjäna massor med cash så vi kan skämma bort våra barn. Herregud. Hur kan man inte skratta åt sådant? Har man inte förmågan att skratta åt livet, då blir det nog rätt jobbigt att ta sig igenom det någorlunda lättsamt. Jag checkar ut.

Mörkrädd. Det har jag nog alltid varit och tror inte att jag kommer komma ifrån det heller. Ja, jag kan sitta ensam på mitt rum i mörker och jag kan vara ensam inne i ett rum där det är kolsvart. Men om jag är ute och går själv på kvällen är jag livrädd rent ut sagt. Inte för mörkret i sig utan det som finns där utan att man ser det. Jag menar inte spöken och övernaturliga grejer utan typ konstiga människor som härjar när det är mörkt. Jag är rädd för att jag inte har koll på vad som finns och att jag inte skulle hinna reagera om det plötsligt hände något. Jag går inte ofta i mörket själv så det är ingen rädsla som gör mitt liv komplicerat. Jag har också en förmåga att förvränga saker i mörkret. Precis som Mario-gubben som klättrade upp för min säng om ni läste det? Jag kommer ihåg en gång för många år sedan då jag sov i mamma och pappas säng, kan väl varit tre år sedan. NOOOT! Men iallfall, jag hade lagt alla mina kläder på en stol och vaknade mitt i natten. Jag tittade mot stolen och där satt en livs levande pingvin och tittade på mig. Jag kröp under täcket och tände lampan samtidigt. Jag gick upp, buffade till klädhögen och la mig igen. Släckte lampan, MEN VAFAN! Nu ligger pingvinjäveln ner iställlet. Jag kröp under täcket och tände lampan samtidigt. Nu får det vara nog tänkte jag, och bar ut stolen utanför rummet. Sedan har det suttit en inbrottstjuv under min stol också en gång, redo att börja rota i mina lådor! Men nej nej, jag fick han på bar gärning.

Att förlora någon jag älskar, eller att någon råkar ut för något hemskt. Vem är inte rädd för det? Jag går verkligen inte runt och tänker så hela dagarna men det är ju inte det trevligaste man kan vara med om direkt. Och det skulle vara ännu värre om det hände plötsligt. I begreppet förlora ingår såklart om någon skulle gå bort av någon anledning, men också om jag skulle förlora någon som vän eller så, då personen i fråga fortfarande lever. Vet inte hur jag skulle hantera något sådant och hoppas att jag inte kommer behöva göra det inom en snar framtid heller.

Att slösa bort mitt liv. Att fastna på nått skittråkigt bajsjobb bara för att man känner att man inte vågar ta sig därifrån. Tänk att gå till jobbet varje dag och bokstavligt talat hata det, men inte ha mod nog att säga upp sig och göra något man vill. Usch! Det måste vara det värsta som finns när man ligger på dödsbädden, att känna att man inte har gjort någonting vettigt i sitt liv, och med sig själv. Men jag ska se till att det inte blir så :) Men det är skrämmande att det faktiskt kan hända utan att man har någon kontroll. Man bara flyter med och tänker att snart hittar jag något annat att hålla på med, sen är man kvar i ett år, tre, fyra, tio, tjugofem år. HERREGUD! Måste lova mig själv att göra något jag älskar och omge mig med människor som får mig att må bra. Vilket jag har lyckats med hittills!

Att bli allvarligt sjuk. Har nog alltid bott en liten hypokondriker i mig, men försöker att inte ta saker på så stort allvar. Fast ibland gör man ju misstag om man inte tar tag i saker och kollar upp vad som händer med ens kropp. Bättre att kolla för många gånger än ingen alls. Det enda jag någonsin skulle få ut av att bli allvarligt sjukt är nog att uppskatta mitt liv mer. Det har man ju hört så många gånger när folk råkar ut för saker, att dem uppskattar livet mycket mer än innan olyckan. Men jag vill inte bli sjuk, orkar inte bli sjuk, skulle kännas jävligt orättvist vilket iochförsig livet är. Jag har inte tid med sådant helt enkelt så nu blir det Omega 3 resten av livet. I'm alive!
 
Hår. Det är inte en rädsla utan en fobi. Jag tycker inte om främmande människors hår som inte sitter där det ska. Mina vänners hår och folk som jag känner har jag inga problem med. Men just hår som ligger och skräpar och har fastnat på kläder och säten på tågen exempelvis är grose! Jag, Samuel och hans lillasyster var på bio för några år sedan. När vi kom in i biosalongen var hela min stol täckt med hår, usch! Fick sitta där och plocka innan och det var så vidrigt. Så det tycker jag inte alls om särskilt mycket. Hittade en facebookgrupp som hette "Vi som har fobi mot hår som fastnar mellan fingrarna när vi duschar." Tror rätt många tycker att det är lite obehagligt och då är det oftast ens egens hår. Är glad att jag bara har fobi mot hår och inte typ social fobi. Måste vara helt förödande. 

"Social fobi är en psykisk störning som karakteriseras av rädsla för sociala situationer. Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv."

Det var nog i stort sett allt! Klart det finns småsaker som jag är rädd för men inte värt att nämnas. Peace!

 

CHA CHA! I'm back. Rätt uttjatad fras från min sida men det är ju iallafall bra att man är tillbaka gång på gång på gång. Eller ska jag lägga ner skiten?  "NEJNEJNEJ, DON'T DO IT" tänker ni nu. Och jag kan lugna er med att det var ett skämt. Och det jag precis sa var också ett skämt. Sådär ja. Mina bästa idrottsresor! Jag har två resor utomlands som som ligger i toppen, sen har jag faktiskt några idrottsresor i Sverige också som var riktigt najs. Men tänkte börja med Prague Cup 2000...nånting. Vet faktiskt inte vilket år det var, men var jävligt länge sen. När jag gick i 8an kanske?

Vi drog till Prag med laget + de flesta föräldrarna och syskon som ville och kunde följa med. Vi åkte dit med tåg och båt. Var den längsta resan jag någonsin gjort! Inte antalet timmar utan det kändes som en evighet. Det jag minns tydligast var när tåget körde på båten och det var sviiiiinvarmt. Det rann svett om oss alla och det fanns inte en chans att man skulle kunna somna. När tåget åkte hade vi fönstrena öppna så då var värmen överkomlig men när vi kom på båten var det kört. Linda och någon mer, don't remember who, lade sig på sin madrass ute i korridoren på tåget. En man kommer gåendes med en öl i handen, och inte bara i handen, han hade nog rätt mycket i sig också. När han ser att någon ligger i korridoren försöker han klampa över henne, samtidigt frågar Linda vad klockan är. Mannen har ölen i samma hand som klockan sitter på, och han glömmer att byta hand när han ska kolla klockan. Så ölen forsar ut på Lindas kudde, och det var det försöket till några timmars sömn!

När vi väl kom fram till vårat hotell blev vi glatt överraskade. Bodde i stort sett ensamma på en hotellbåt som låg i hamnen. Bredvid oss hade vi en inhängnad med en "fejkad" strand och en pool, som dock var iskall. Det var där uttrycket "En Corona on the beach, två om du är från Lidingö" uppfanns. Det var en vacker stad med stora mäktiga hus, men också små bakgator med Sexshoppar och konstiga människor. Kommer ihåg en kväll när vi hade varit ute och ätit på restaurang och vi som var klara gick ut och ställde oss utanför entrén. Efter en stund kommer en föräldrer ut och säger till att vi inte kan stå där, och såklart undrar vi varför. Då har tydligen ägaren sagt att folk kan tro att vi säljer oss själva. Vi var pyttesmå svenska flickor, iklädda slitna Storvreta-Cup-tshirtar och förstora träningsshorts. Förstår inte vad den mannen trodde att vi utstrålade, så vi stod kvar. Ett par minuter senare kommer en pappa och hans son förbi och dem stannar vi oss. Dem pratar inte engelska, men pappan tittar på en i mitt lag och visar sin son, ungefär som att "är det här något att ha?". Sonen var inte mycket äldre än oss. Då blev vi lite illa till mods och gick in igen. Standarden i det landet kunde inte varit så jävla hög, eller så var vi mycket snyggare än vi trodde. Fast nej, det är omöjligt! Skrattar och gråter inombords när jag ser bilder från den sommaren. 

Ja, och vi var alltså där för att spela Prague Games. Vad finns det att säga? Vi ägde sönder, även fast halva laget drabbades av magsjuka så spelade vi som gudar. Våra föräldrar proppade i oss vitpepparkorn i hopp om att det skulle hjälpa, vilket det säkert gjorde på något konstigt vis. Vi gick till final, där det blev straffar tillslut. Nio av tio straffläggare missade sin straff, men en i mitt lag satte, och det var inte jag. Nej, jag gick mot målvakten, siktade, och sköt en meter utanför mål rakt in i sargen. Hej så det kan gå! Vi vann iallafall och jädrans vad häftigt det var. En helt underbar resa med underbara människor och fyfan vad ful man var, därför jag inte har några bilder. Nej, dem ligger faktiskt på den andra datorn! Kanske lägger upp några senare om jag orkar föra över. Det var en upplevelse i egen kategori och en riktigt rolig cup. Skulle nog inte åka tillbaka dit på semester men det var kul så länge det varade! 

Sedan var det ju då Italien 2008 med fotbollslaget. Vi flög ner och det gick jävligt smidigt. Min pojkvän och mina föräldrar var med, och många syskon och andras föräldrar också så vi var ett gäng! Var svajnvarmt men superskönt. Jag såg precis ut som dem fotbollsspelarna som jag hatar att möta. Uppkavlade shorts, uppkavlade armar och en lilla-my-frisyr. Men det fanns liksom inget val. Vi badade i hinkar med iskallt vatten när det var paus och hur jobbigt det än var så var det samtidigt så jävla kul. Vi badade, käkade gott och hade det allmänt trevligt. Tror jag drack min första Bacardi då och jag var livrädd för att mina föräldrar skulle komma gåendes. Nu kan jag ju säga till mamma och pappa som läser detta att jag bara drack en! Eller två.. Jag överlevde iallafall! Cupen gick väl sådär men det spelade ingen roll egentligen. Jag bodde med Samuel, Carre och Amanda och vi lyssnade på "Lemon Tree" varje kväll innan vi skulle sova, finns nästan ingen bättre låt. När vi inte spelade badade vi och kastade Waboba-ball i havet. Ni som inte har en och brukar vara utomlands, skaffa en! Är fan det bästa som finns. En pluttig boll som studsar på vattenytan. Vi stod i flera timmar och kastade, tog väl upp en yta på 50 x 50 m och inte en människa badade innanför för plötsligt kunde det komma en boll flygande. 





Sen är det ju dem svenska resorna. Alla stadslags-resor har varit helt underbara och saknar dem jättemycket. Trist att det är slut efter tre år men sånt är livet! Falun förra året var obeskrivligt. Åkte dit utan tränare och var jävligt duktiga ändå men räckte inte hela världen. Vi hade ingen ordinarie målvakt heller så rullade på tre olika utespelare och dem gjorde ett grymt jobb! Gick till kvartsfinal tror jag det var och förlorade med uddamålet. Vi bevisade iallafall för oss själva att vi faktiskt kan planera och ta innebandyn på allvar utan tränare. I år följer tränarna med och jag tror vi kommer ha precis lika kul plus att vi kommer ha större chans att ta hem hela skiten.

Slutsats: Jag älskar cuper. Är fan nästan det bästa som finns. Eller ja, det är nog inte bara cupen i sig, utan jag får spendera ett par dagar med mina bästa vänner och vi får göra det vi älskar.

På fredag åker denna intelligenta pingla till Italien för att plugga järnet! Och jag glömde säga hejdå. Vad är jag för en människa? FÖRLÅTER DU MIG? Usch. Du vet att vi älskar dig supermycket och vi älskar dig nu när du åker och kommer att älska dig ännu mer när du kommer hem. Du är vår solstråle i vintermörkret, vår friska fläkt i sommarvärmen och vår, bara vår, Johanna Andersson. Och Simons förstås! Men vi kan väl få dela? Hoppas du får det superbäst och att allt går bra. Är så glad att du kommer tillbaka till oss sen för vi behöver dig, både som spelare och glädjespridare. Vi ses om tre månader kära du, sen äger vi sönder Div 1 nästa säsong! Puss på dig :)

5 dagar sen. Har faktiskt inte haft tid. Tycker det är skitkul att skriva så det är inte det som är problemet. Idag var jag i Kista med Malin, supermys! Kom hem med världens snyggaste vårskor som jag ska försöka spara tills slasket är borta. (Vi vet ju alla hur det kommer att gå.) Köpte också ett svart linne och några trosor som behövdes. Var rätt skönt att man inte hittade mer än så, men skulle ju varit kul om man kom hem med lite mer :) Prövade dock ett par jeans som var heeelt insane, G-star såklart. Och priset var ännu mer insane, 3899 coronas!!! Hör ni? Är det ens möjligt? Måste fan varit polerade med något jävligt dyrt. När det har varit rea på dem, och rea på rean, då kanske jag kan köpa dem :) Trist bara att G-star aldrig har rea, allt bara är borta helt plötsligt! Nu blir det big brother innan jag ska sova, börjar tidigt imorgon. Puss på er gullegrisar. / J