Så ser jag ut när jag är ledsen, ungefär. Är så jävla kass på att gråta på beställning så jag
försökte så gott jag kunde iallafall. Alltså, "Dag 3 - Det här får mig att gråta", borde egentligen
heta "Det här får mig inte att gråta." Men nu blir inlägget jävligt långt vilket är roligt. Jag är inte
en superkänslig person, men gråter gärna då och då, ofta för att jag känner lycka för mig
själv eller för andra, mer sällan för att jag är ledsen. Som sagt, realityshows, love big time.
Kan väl börja rada upp vilka program jag gråter till;

Extreme Home Makover
Sofias änglar
Välkommen hem
Spårlöst
If you really knew me
Den hemlige miljonären
Idol
America's got talent
Sveriges mästerkock
Top model 
Akutmottagningen

Dem flesta av dem här programmen gråter jag till för allt är så fint och vackert. Dem tre första
programmen innebär typ samma sak, familjer som har drabbats av något får chansen till ett
nytt hem. Kan ju inte bara bli fel. Vet inte om ni har sett If you really knew me men det handlar
om ungdomar i olika skolor i USA. Dem samlar personer från alla olika grupper. Dem coola,
dem utstötta, dem konstinriktade, sportnördarna, teateraporna osv. Sen träffas dem och
pratar med varandra. Ett moment innebär att dem ska börja varje mening med "If you
really knew me..." och sedan berätta något om sig själv. Sinnessjukt bra program.
Det händer iallafall rätt ofta att det står en toarulle bredvid mig när jag ser på tv.

Sen tänkte jag berätta om några speciella tillfällen när jag har gråtit som jag minns. 
Ett av dem starkaste minnena jag har är för några år sedan. Min mamma hade precis
gått till bussen då hemtelefonen ringer. Då är det mamma som ringer och säger "Ring
till pappa, jag har brutit benet." Jag vet att det inte är något farligt och att det går och
fixa, men blev så jävla chockad. Jag skulle precis gå till skolan som vilken morgon som
helst. Mitt svar till mamma i telefonen blev "Nej mamma, du får inte!" Har tillochmed för
mig att mamma skrattade åt mig när jag sa det. Då grät jag, för att min lilla mamma hade
gjort illa sig.

Ett till minne jag har är när jag fick reda på att jag hade en spricka i handleden, och det
var 5 veckor kvar i Sanktanfinalen, och jag skulle ha gipset i 6 veckor. Jag hade ingen aning
om att man fick spela med gips. Kändes som hela världen skulle gå under. Gick ut i hissen
på sjukhuset och grät som om någon kär person hade dött, då står ett ungt par i hissen och
ser att jag har gipsad handled. Vadfan gråter du för? tänkte dem säkert. Var ju trots allt
typ 14 år.

Och det minne som ligger närmast om hjärtat är när vi vann mot Södertälje, avgörande
matchen för att gå upp i Div 1. När sekundrarna tickade ner sket jag i matchen och det enda
jag tänkte var "inte gråta, inte gråta, inte gråta!". När klockan tjuter bröt jag ihop, det var helt
underbart. Så kommer Mickan springandes och skriker "Jimpa, Jenne är skadad!" Och jag
var så långt ifrån skadad man kunde bli. Den enda som förstod vad jag egentligen höll på med 
var Malin som också sprang runt med glädjetårar. Det var heeeelt sjukt. Har spelat i det här
laget i 12 år, börjat i Div 5 med damlaget och att gå upp i Div 1 med i stort sett samma
lag som vi var när vi började, det är fantastiskt. Innebandy har aldrig varit så kul som det är nu.

Ja, sen börjar jag såklart gråta när någon nära vän eller familjemedlem är ledsen, när jag gör
illa mig rejält, när jag bråkar med någon jag inte vill bråka med, när jag mår dåligt på något sätt
osv. Jag gråter när jag känner för det helt enkelt. Tror inte på det där att hålla inne med skiten.  
Tänkte visa en youtubevideo som jag har gråtit till sååå många gånger. Fungerade inte att
lägga upp den här med sök på Christian The Lion och välj den 5e videon som kommer upp.
Oslagbart. / J