Det kan man ju kalla upplevelse, en märklig sådan. Fylld av alla känslor som går att
hitta. Pendlade mellan förtvivlan och hopp som Malin sa. Hoppades hela tiden att vi skulle
få ta det lugnt i någon timme, vilket inte inträffade. Mitt hjärta slog tredubbelt redan när vi
mötte upp Kaptenerna B i deras bil kl halv 4. Kändes som vi blev lurade, men så var inte fallet.

En helg som jag sent kommer glömma. Dels för att det just nu känns som att min träningsvärk
kommer sitta i resten av mitt liv. Men också för att jag gjorde det med Er. Vi gjorde det tillsammans.
Vi klagar på 30 min fys när vi tränar innebandy. I helgen sprang vi 6 hinderbanor, gick en jävla massa,
åt mat som vi inte var vana vid, hoppade över lunchen, satt eldvakt i en timme i ensamheten, började
morgonen med situps och armhävningar, hoppade från ett berg och en massa annat. Jag är så stolt
över oss och kommer leva på det ett bra tag framöver.

Tack Täby FC, vi har än en gång visat att vi kan om vi bara vill.