Mörkrädd. Det har jag nog alltid varit och tror inte att jag kommer komma ifrån det heller. Ja, jag kan sitta ensam på mitt rum i mörker och jag kan vara ensam inne i ett rum där det är kolsvart. Men om jag är ute och går själv på kvällen är jag livrädd rent ut sagt. Inte för mörkret i sig utan det som finns där utan att man ser det. Jag menar inte spöken och övernaturliga grejer utan typ konstiga människor som härjar när det är mörkt. Jag är rädd för att jag inte har koll på vad som finns och att jag inte skulle hinna reagera om det plötsligt hände något. Jag går inte ofta i mörket själv så det är ingen rädsla som gör mitt liv komplicerat. Jag har också en förmåga att förvränga saker i mörkret. Precis som Mario-gubben som klättrade upp för min säng om ni läste det? Jag kommer ihåg en gång för många år sedan då jag sov i mamma och pappas säng, kan väl varit tre år sedan. NOOOT! Men iallfall, jag hade lagt alla mina kläder på en stol och vaknade mitt i natten. Jag tittade mot stolen och där satt en livs levande pingvin och tittade på mig. Jag kröp under täcket och tände lampan samtidigt. Jag gick upp, buffade till klädhögen och la mig igen. Släckte lampan, MEN VAFAN! Nu ligger pingvinjäveln ner iställlet. Jag kröp under täcket och tände lampan samtidigt. Nu får det vara nog tänkte jag, och bar ut stolen utanför rummet. Sedan har det suttit en inbrottstjuv under min stol också en gång, redo att börja rota i mina lådor! Men nej nej, jag fick han på bar gärning.

Att förlora någon jag älskar, eller att någon råkar ut för något hemskt. Vem är inte rädd för det? Jag går verkligen inte runt och tänker så hela dagarna men det är ju inte det trevligaste man kan vara med om direkt. Och det skulle vara ännu värre om det hände plötsligt. I begreppet förlora ingår såklart om någon skulle gå bort av någon anledning, men också om jag skulle förlora någon som vän eller så, då personen i fråga fortfarande lever. Vet inte hur jag skulle hantera något sådant och hoppas att jag inte kommer behöva göra det inom en snar framtid heller.

Att slösa bort mitt liv. Att fastna på nått skittråkigt bajsjobb bara för att man känner att man inte vågar ta sig därifrån. Tänk att gå till jobbet varje dag och bokstavligt talat hata det, men inte ha mod nog att säga upp sig och göra något man vill. Usch! Det måste vara det värsta som finns när man ligger på dödsbädden, att känna att man inte har gjort någonting vettigt i sitt liv, och med sig själv. Men jag ska se till att det inte blir så :) Men det är skrämmande att det faktiskt kan hända utan att man har någon kontroll. Man bara flyter med och tänker att snart hittar jag något annat att hålla på med, sen är man kvar i ett år, tre, fyra, tio, tjugofem år. HERREGUD! Måste lova mig själv att göra något jag älskar och omge mig med människor som får mig att må bra. Vilket jag har lyckats med hittills!

Att bli allvarligt sjuk. Har nog alltid bott en liten hypokondriker i mig, men försöker att inte ta saker på så stort allvar. Fast ibland gör man ju misstag om man inte tar tag i saker och kollar upp vad som händer med ens kropp. Bättre att kolla för många gånger än ingen alls. Det enda jag någonsin skulle få ut av att bli allvarligt sjukt är nog att uppskatta mitt liv mer. Det har man ju hört så många gånger när folk råkar ut för saker, att dem uppskattar livet mycket mer än innan olyckan. Men jag vill inte bli sjuk, orkar inte bli sjuk, skulle kännas jävligt orättvist vilket iochförsig livet är. Jag har inte tid med sådant helt enkelt så nu blir det Omega 3 resten av livet. I'm alive!
 
Hår. Det är inte en rädsla utan en fobi. Jag tycker inte om främmande människors hår som inte sitter där det ska. Mina vänners hår och folk som jag känner har jag inga problem med. Men just hår som ligger och skräpar och har fastnat på kläder och säten på tågen exempelvis är grose! Jag, Samuel och hans lillasyster var på bio för några år sedan. När vi kom in i biosalongen var hela min stol täckt med hår, usch! Fick sitta där och plocka innan och det var så vidrigt. Så det tycker jag inte alls om särskilt mycket. Hittade en facebookgrupp som hette "Vi som har fobi mot hår som fastnar mellan fingrarna när vi duschar." Tror rätt många tycker att det är lite obehagligt och då är det oftast ens egens hår. Är glad att jag bara har fobi mot hår och inte typ social fobi. Måste vara helt förödande. 

"Social fobi är en psykisk störning som karakteriseras av rädsla för sociala situationer. Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv."

Det var nog i stort sett allt! Klart det finns småsaker som jag är rädd för men inte värt att nämnas. Peace!