Dag 18 - Min relation till träning

Jag och "träning" förlovade oss när jag var en bumling, alltså 5 år gammal för er som inte redan förstod det. Fast då var det ju boll-lek som gällde. Det var lika populärt för barn då som hamstermössan är för alla nu. Men det var väl då allt började i guess. Sen började jag på fotboll när jag var 6 och innebandy när jag var 8. Jag har aldrig varit en träningsnarkoman, inte en sån som jag anser att en träningnarkoman är. För mig innebär det att träna för att man vill bli biffig eller för att hålla sig fit. Jag tränar för att det är det bästa jag vet, inte för att hålla mig smal och smärt. Jag hatar att gymma och jag hatar att gå ut och springa så det är ju det där fjantiga att springa efter en boll som får mig att fortsätta. Jag spyr när det är fys men mår självklart jävligt bra efteråt. När jag slutar med innebandy kommer jag garanterat sluta bry mig överhuvudtaget och inte orka ta tag träningen på egen hand. Så antingen kommer jag hamna på schemalagda friskis&svettispass eller bli medsläpad av min pojkvän och mina förhoppningsvis ihärdiga vänner. Med detta sagt kommer jag fortsätta med innebandyn tills mina fötter är så vätskefyllda på grund av min ålder att jag inte får på mig skorna. Eller fan, jag kör i strumpor. Jag kommer fortsätta tills mina leder är så slitna att jag inte kan greppa klubban. Eller fan, jag tejpar fast händerna i skaftet. Jag kommer fortsätta tills jag inte kan stå på mina bara ben. Eller fan, jag startar upp rullstolsbandy. Jag kommer fortsätta tills jag dör helt enkelt.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0